Mindre grejer och mer utrymme.

Arno Brandlhuber – arkitekt, lägenhet & Antivilla, Berlin & Potsdam (Tyskland)

Detta motto fungerar för Arno Brandlhuber. Som arkitekt bor han och arbetar i en av sina skapelser, 0113 på Brunnenstrasse i Berlin. Denna plats, bakom väggar av polykarbonat, fungerar som en mötesplats för stadens konstnärer och kreativa personer. Den ojämna betongtrappan på gården slingrar sig upp fyra våningar till ett galleri, ett utgivningsföretag och därefter till Arnos kontor. Allra högst upp har han sin lägenhet. Inget av detta fanns före 2009 – bara källaren och hissfundamentet.

I dag tar Arno trapporna i stället för hissen. Han tar bort sitt hår från pannan och börjar göra kaffe till sig själv i det öppna köket. Allt här uppe är öppet. Den enda dörren går till badrummet – så mycket annat finns det inte som är privat. Lägenheten är bebodd. Och även om Arno även arbetar här uppe, så är det ingen visningslokal. Det är vad det är – och det kan ändras utifrån sinnesstämning eller behov.

Samma sak gäller för Antivilla, den före detta fabriken i Krampnitz nära Potsdam, som Arno för närvarande ger liv åt. Detta beror på dess hållbara energikoncept – och även på dess innovativa fönster, som Arno och hans vänner högg fram med hjälp av en slägga. De är större nu och ger en ännu bättre utsikt över sjön – en detalj som är lika viktig för arkitekten som kostnadseffektiva byggnadsmetoder.

Varför är återvinning bättre än nybyggnation?
I tonåren kanske du blir kär för första gången i någon som också är kär för första gången. Du drömmer om det hela livet – och du får aldrig uppleva det igen. Det är samma sak med byggnadsprojekt. De flesta har redan ett användningsområde, en tillämpning, en känsla. Man ska omarbeta dem i stället för att riva dem.

Ett nyckelbegrepp för dig är kostnadseffektiv byggnation. Vad tycker amatörerna här?
När du gör allt rätt bygger du inte kostnadseffektivt. Men om man vill göra ännu mera rätt, kan man säga att vissa standarder helt enkelt inte är nödvändiga. Ta till exemplet golvet här. Det är enkel, jämn betong. Jämfört med skalkonstruktion är detta en extrasumma på fem euro. Om du vill kan du lägga på en persisk matta och smycka ut betongen som du vill.

Vilka andra sätt än persiska mattor finns det för att skapa en annan finish?
Jag har inga favoritmaterial. Men jag har självklart en del erfarenheter med situationer där det funnits en hel del synlig betong. Till exempel i Sydamerika. Tillsammans med en träplatta – ungefär som här på Brunnenstrasse. Om man placerar ut några växter med stora blad, så fungerar det. Det kanske är dags att kommentera den allmänna rädslan i Tyskland, den underliga obehagskänslan som infinner sig när det handlar om betong. Den har antagligen sitt ursprung i bostadsbyggandet under sent 50-tal och i synnerhet 60-talet. Det var något som körde fast där. Och de sociala villkor som förknippas med dessa stora huskomplex förknippas även ofta med betong som byggnadsmaterial. Men numera tar man inte så allvarligt på detta längre. Jag tror inte det finns någon längre som ser annorlunda på betong än på trä, plast eller glas. Men eftersom vi så sällan tar oss tid och titta på framtiden och i stället är besatta av det förflutna, så pratar vi fortfarande om betong som en dålig komponent.

Varför är du så förtjust i betong?
Det är ett av de bästa materialen: För det första är det mjukt, därefter blir det varmt när det sätter sig. Det kan anta vilken form som helst – det har ingen riktning från början. Och slutligen blir det precis så som du vill ha det. Det kan bli ett golv, det kan bli en balk, det kan bli en köksbänk. Det är det som gör materialet intressant för mig. Betong är ett av få material som kan formas på det sättet.

Hur mycket tid lägger du ned i Krampnitz?
Jag är mycket ute på vägarna, förmodligen halva året. Och av denna anledning är jag alltid väldigt glad över att vara här på Brunnenstrasse! Och när det gäller Krampnitz måste jag säga att det är fantastiskt att tillbringa sommaren här nära sjön. Och där, precis som här, är användningen av utrymmet inte formaliserad. Det finns flera användningsområden och det är önskvärt. Antivilla är min studio – evenemang och sammankomster hålls där, men det händer även att man sover över.

Hade du tagit dig an projektet även om det inte hade legat i närheten av sjön?
Nej, varför skulle jag göra det. Det är underbart att börja dagen med en simtur. Det ger så mycket energi – andra ritualer, till exempel en dubbel espresso eller en kall dusch är ingenting i jämförelse. Jag tar en simtur på morgonen och därefter arbetar jag i två timmar. Och jag hinner med en halv dags arbete på två timmar.

Men jag tror ändå att staden eller städer ger den bästa livssituationen – eftersom man kan integrera så många olika typer av liv där. Därför tror jag att allt ska fokuseras på städer, eller på områden omkring städer. I sådana områden hittar du en massa byggnationer.

Till exempel Antivillan. Hur började det hela?
Precis som med huset på Brunnenstrasse: det fanns ett område som var till salu som redan innehöll något, i det här fallet en gammal textilfabrik. Man kunde bygga ett enfamiljshus på tomten på lite mer än 30 kvadratmeters yta. Men där fanns redan en byggnad på 150 kvadratmeter. Tänk dig det. Man betalar markpriset för ett enfamiljshus, plus rivningskostnader – i stället för att även använda den fastighet som redan finns. Då blir ju vinsten den dubbla. Inga rivningskostnader och ett byggnadsskal. Och i stället för ett spelrum på drygt 30 kvadratmeter har du 150 kvadratmeter som du kan återanvända. Och om man tar hänsyn till den energi som lagts på ett redan befintligt hus, blir kostnaderna för isolering mycket lägre. Och det sammanlagda energiresultatet visar att gamla byggnader är att föredra. På så sätt är det en bra modell att använda.

Men i stället fick du i början en hel del kritik från grannarna runt Antivillan? Hur hanterar du sånt?
Det hände inte bara med Antivillan. Berlings kultursenat ligger på andra sidan gatan här hos oss på Brunnenstrasse. Deras smeknamn på byggnaden är garaget – på grund av att vi har använt en massa polykarbonat här. Så om vi tänker oss att vi inte bara följer en tanke som redan finns om en vacker byggnad, och att vi utvecklar byggnaden baserat på väldigt specifika val som stämmer överens med varandra, då får man till slut en helt annan bild. Då är bilden till en början okänd. Och vi vet att allt som är okänt lätt kan skapa alienation. Det var det som hände här och även i Krampnitz.

Självklart fascineras grannarna av Antivilla nu. Och det finns även andra faktorer som spelar in, till exempel att många brukade arbeta i fabriken där. Många förlorade sina jobb. Så förväntningarna på den som gjorde om fabriken till något nytt var negativa från början. Men nu är det i stället så att cykelturer ofta har byggnaden som destination och man ropar ut i en megafon: ”Detta är den Antivilla som ni har läst om”. Och under tiden har damer från staden börjat komma med korgar där de har med sig äpplen och nötter. Det är bara något man måste gå igenom när man är ny i stan. Jag tror det är ganska normalt.

Och man har fått mycket med sig: Man är alltid omgiven av kollegor, konstnärer, kreativa personer. Hur inspirerar ni varandra?
Det är mycket enkelt. Om du ställer en fråga till en fruktodlare, svarar han med en frukt. Om man ställer en fråga till en arkitekt, svarar han med en byggnad – och samma sak gäller för många visuella konstnärer. När jag tillbringar tid tillsammans med andra kreativa personer, svarar de alltid utifrån olika perspektiv. Och det är det enda sättet jag kan göra ett avtryck i en befintlig fastighet eller miljö.

När du tittar på den här utvecklingen och den avslutade Antivillan, känner du dig stolt?
Både och. Å ena sidan har jag fått en viss uppmärksamhet. Å andra sidan har den billiga hyran inte sänkt hyran i resten av området. För att det ska hända måste vi fortsätta att bygga. Ibland fungerar uppmärksamhet tvärtom mot vad man skulle önska. Jag tror dock att som arkitekt måste man kunna komma fram till slutet nån gång.

Känner du att du har gjort det?
Berlin har tagit emot mig väldigt väl. Det är inte självklart att jag kommer till en stad och att staden är så öppen. Men jag tror att Berlin har en väldigt speciell dialogisk kvalitet. Lyckligtvis är allt mångtydigt här. Det finns en motsättning som gör den här staden särskilt produktiv och kreativ.

Är arkitektur bara en kreativ ventil för dig, eller är det en konstform?
Det finns en gammal myt om att arkitektur är grunden till all konst. Men jag tycker att produktionsmiljöerna är helt olika. I motsats till de andra konstformerna kräver arkitekturen vanligtvis en kund och är beroende av marknadsföring. Vi måste ofta marknadsföra byggnader först, innan vi ens skrivit på kontraktet. Detta är ett problem eftersom det tar mig ganska lång tid innan jag vet hur en byggnad kommer att se ut. Jag tror att det här skiktet av externa omständigheter gör att arkitektur är lite mer som att spela schack.

Varför gillar du att ha konst runt omkring dig?
Dessa verk är i huvudsak handelsobjekt. Och eftersom allt handlar om affärer, måste jag vid en viss punkt, ha blivit intresserad av en fråga som en konstnär ställde till mig. Det räcker ofta, även i långa loppet.